Turnéer 2020

Art of spectra 
Tension

Peter Svenzon har skapat närmare 40 dansverk sedan starten av Art of spectra 1998. Verken karaktäriseras av starka fysiska och mångfacetterade uttryck där dans, musik, videoprojektioner och bildkonst förenas i ett närmast filmiskt flöde. Tension är inget undantag. Återigen dyker Art of spectra ner i de stora och svåra frågorna som präglar vår samtid. Tension utmanar och tänjer på fysikens lagar och de fenomenala artisterna låter åskådarna ta del av ögonblick som vibrerande av ömtålig närhet i den kraftfulla fysiska närvaron.

Tension visades i Falkenberg, Piteå, Luleå, Linköping, Västerås, Göteborg och Vara.

Charlotte Engelkes 
Lohengrin dream

Med en brokig ensemble på sex aktörer presenterar Engelkes ett episkt verk i formen av ett drömspel. Ett dansverk om vår tids identitet och tillhörighet, framförd med största möjliga allvar och lekfullhet. Lohengrin dreams jonglerar tro och tvivel, magi och verklighet – allt förpackat i Engelkes förunderliga och säregna estetik med nyskriven musik såväl som av den ständigt närvarande Wagner. Och kanske kommer han till slut… Lohengrin, precis som i operan framseglande på en svan. Men var kommer han ifrån? Kanske kan att fråga sammanföra istället för att separera oss?

Lohengrin dreams visades under hösten 2019, under våren 2020 spelades verket i Jönköping, Kalmar, Växjö, Karlshamn och Malmö. 

Siberia/Paloma Muñoz
La piel vacía

Det var för drygt tio år sedan som Paloma arbetade med det svenska kompaniet Norrdans och turnerade runt i det som för henne framstod som ett exotiskt Lappland. Nu är hon tillbaka i Sverige med sitt eget verk La piel vacía (den tomma huden). Ett verk för fem dansare som med precision och teknisk skicklighet ställer den något originella frågan – hur bebor vi vår hud? Huden kan vara ett lyckligt rum, men också förvandlas till ett fängelse. Kan vi komma ur huden? Hur får vi tillgång till insidan? Iklädda hudfärgade latexkostymer, likt ett extra lager hud, artikuleras en koreografi med stor känsla för form och dynamik.

La piel vacía visades i Vara, Kungsbacka, Uppsala, Halmstad och Jönköping.

Hungry sharks 
The sky above, the mud below

The sky above, the mud below tar med åskådaren på en resa i spänningsfältet mellan religion och vad som kan definieras som kvinnlighet. Uppvuxen i Salzburg med en mamma från det katolska Kärnten och en pappa från den muslimska minoriteten i Sri Lanka, låter Farah Deen föreställningen silas genom personliga erfarenheter av ett polariserat kulturellt klimat. Scengolvet är täckt av muslimska och kristna symboler som tillsammans med koreografin bildar en topologi för dansaren och åskådarna att förhålla sig till. Med rötter i hip hop, freestyle och house utvecklar Farah Deen ett eget urbant uttryck redo att ta sig an de religiösa ritualernas rörelsespråk i konstnären Golnaz Bashiris scenrum.

The sky above, the mud below visades i Umeå, Falkenberg och Jönköping. Med anledning av den rådande Corona-pandemin avbröts turnén och föreställningarna i Söderhamn, Västerås och Uppsala ställdes in.

Hagar Malin Hellkvist Sellén 
Bättre folk

Bättre folk har sin utgångspunkt i det gränsland där mänskliga värderingar förhandlas. Verket är en kraftfull uppgörelse med våra föreställningar om det möjliga. Det ställer gång på gång den allvarliga frågan om var gränsen går för vad som är möjligt, verkligt och genomförbart. Koreografen Hagar Malin Hellkvist Sellén/MHS intresserar sig inte för iscensättningar utan ser till att företeelser blir till. Bättre folk hade urpremiär 2006. Ett banbrytande verk som plöjde ny mark inom det samtida koreografifältet. Fyra oemotståndliga karaktärer golvade dansscenen med sin envist juckande discodans, sitt gränsöverskridande könsuttryck och sitt dekonstruerande av hoppet som rörelse.

Bättre folk planerades gästspela i Växjö, Karlshamn, Stockholm, Umeå, Malmö, Jönköping, Gävle, Ljusdal, Uppsala och Linköping. Med anledning av den rådande Corona-pandemin ställdes turnén in.

Oona Doherty  
Hope hunt and the ascension into Lazarus

Som en dokumentärdans av Ken Loach släpper Oona Doherty in de själar vi sällan ser på dansscenen. Belfasts unga män, deras våld, deras sårbarhet, deras utbrott av ilska och deras känsla av tristess. Dansaren Mufasa-Sandrine Lescourant kanaliserar aggression, humor, glädje och förtvivlan i snabba sekvenser. Fragmenterade, men ändå noggrant detaljerade, vibrerar de sociala porträtten med ibland övermäktig fysisk och vokal energi. Gester, ljud och ord kombineras i ett distinkt kroppsspråk och förvrider idéerna om maskulinitet och moral. Hope hunt and the ascension into Lazarus är en föreställning som demonterar stereotyper och finner skönhet i periferin.

Hope hunt and the ascension into Lazaruz planerades gästspela i Malmö, Umeå, Stockholm och Göteborg. Med anledning av den rådande Corona-pandemin ställdes turnén in.

Furinkaï 
Origami

Satchie Noro är dansaren och koreografen med bakgrund i balett och akrobatik. Silvain Ohl är designern, konstruktören och poeten. Tillsammans ville de skapa en föreställning. Med en gemensam fascination för containrar och med inspiration av traditionell origamiteknik hade de siktet inställt på att förvandla upplevelsen av en 12 meterscontainer från fraktbehållare till ett ting som deltar i skapandet av nya relationer. Origami är föreställningen om perspektivförskjutningar och spelet mellan en dansares rörelse och en gigantisk fraktcontainerns långsamma förändring.

Origami visades i Skellefteå, Umeå, Vilhelmina, Vara och Jönköping. 

Naïf productions 
Des gestes blancs

Des gestes blancs är en öm, humoristisk och eftertänksam föreställning där Sylvain Bouillet och hans 8-åriga son Charlie utforskar deras fysiska och känslomässiga relation. Tillsammans stöter de på hinder som bara kan övervinnas genom ömsesidigt förtroende. Sonen följer i sin fars fotspår, och fadern imiterar sonen, ett ömt improvisationsspel som syftar till att undersöka faderns identitet men också att i poetiska termer spegla olika åldrar av den manliga kroppen. Det blir en upptäcktsresa för både vuxen och barn.

Des gestes blancs visades i Umeå, Västerås, Karlshamn, Växjö, Göteborg och Gävle. Med anledning av den rådande pandemin ställdes föreställningen in i Linköping, Kalmar och Stockholm. 

Edin Jusuframic 
MEYOUI

Edin Jusuframic har skapat ett verk om den känslomässiga konflikt som föds ur den konstanta avvägningen mellan samarbete eller att gå sin egen väg. Vad innebär det att vara självisk eller att kompromissa, och hur påverkar detta det konstnärliga resultatet?

MeYouI är en dansföreställning med nykomponerad musik av Mario Perez Amigo och med två fenomenala dansare som sveper golvet när de gestaltar den inre känslomässiga konflikt som kan uppstå när en arbetar i ett kollektiv.

MeYouI visades i Örebro, Piteå, Linköping, Jönköping, Värnamo och Uppsala. 

Daae/Nordahl 
The viral dance

Vi blir mer och mer medvetna om internets snabba spridning. En artikel, dansvideo, sång eller idé kan nå miljontals människor på bara några minuter. Detta fenomen kallas att ”bli viral” – men hur kommer det sig att vissa saker blir virala och andra inte?

Med The viral dance fortsätter Daae/Nordahl att undersöka innebörden i att vara människa i vårt moderna samhälle. I detta multiplattformsprojekt får vi möta människorna Ludvig och Joanna samt deras digitala avatarer. The viral dance må vara en scenföreställning, men verket är också en online-upplevelse, en kollaborativ utställning, en performance-installation eller kanske helt enkelt den ultimata virala dansen.

The viral dance visades i Umeå, Malmö, Vara och Västerås. 

Susanna Leinonen company 
Nasty

Nasty är ett feministiskt statement som fullkomligen vrålar för kvinnors rätt till självbestämmande. Med fokus på de förväntningar, begränsningar och attacker som riktas mot våra kroppar får vi uppleva en osminkad betraktelse av vår värld. En värld där ondskan gömmer sig i samhällets strukturer – men också i oss själva.

Föreställningen undersöker kvinnors kroppar som ständigt betraktade objekt, hur de definieras och hur motstridiga krav och förväntningar formar den kvinnliga kroppen. Leinonens verk igenkänns alltid på ett krävande och precist rörelsespråk. I Nasty blir den hårt tränade fysiska kroppen en maskin som sträcker sig, böjer sig och knakar för att uppnå sin fulla potential. Men frågan kvarstår: vem får definiera den potentialen?

Nasty visades i Umeå, Göteborg och Västerås. Med anledning av den rådande pandemin ställdes föreställningen in i Vara, Uddevalla, Kungsbacka och Luleå. 

Gunilla Heilborn/Pieter Ampe 
Give it some time

I december 2018 träffas den belgiske dansaren/koreografen Pieter Ampe och svenska koreografen/filmaren Gunilla Heilborn av en slump på Island. De har aldrig träffats tidigare, men båda befinner sig i ett läge där de har lust att prova nya vägar och bestämmer sig för att göra ett projekt tillsammans. Gunilla har sett ett par av Pieters föreställningar, och gillar en del av det han gör, men inte allt. Deras arbetsmetoder är diametralt olika; Pieter är upptagen av intimitet och sexuell utforskning och använder sitt eget liv, kärlek och kamp som bas för sitt konstnärliga arbete. Gunilla älskar att läsa och har alltid föredragit att använda sig av externa källor som inspiration för sina projekt; hon blir uttråkad av tanken att utgå från sitt privata jag. De tänker att just olikheterna är deras styrka. Med tiden hittar de också vissa likheter, t ex att de båda lider av Kronofobi = en överdriven rädsla för att tiden går.

Arbetet rullar på i långsamt tempo. De trevar sig fram. Visar varandra saker de tycker om och försöker förstå varandra. Så kommer pandemin och ständigt kullkastade planeringar leder i slutändan till att Pieter Ampe inte kan medverka på scenen under höstens turné, utan kommer att ersättas av en stand-in, komplett med skägg och passande dansförmågor.

Detta gör att projektet tar en annan riktning och förvandlar Give it some time  till Gunillas högst personliga version av ett oavslutat samarbetes långsamma haveri.

Give it some time visades i Stockholm.  Med anledning av den rådande pandemin ställdes föreställningen in Malmö, Karlshamn, Umeå, Falkenberg och Växjö.